Naket, naket, naket...I butikernas tidningshyllor finner vi bilder på hel- och halv-nakna kvinnokroppar.Likadant var det för ett par decennier sedan. På den tiden var det herrtidningar som stod för denna typ av innehåll.Nu för tiden är det istället damtidningar som säljs med nakna kroppar.Förr, i herrtidningarna, hade de kvinnor som visade sig nakna, själva valt att klä av sig och låta sig fotograferas. De hade valt det, och de hade fått betalt för det.Nu, i skvallerblaskorna, är det inte sällan någon annan än kvinnan själv som väljer att exponera henne på tidningarnas omslag. Och lika sällan får hon betalt för att hennes kropp visas upp.I herrtidningen är nakenheten uppskattad, den är enkom till för att glädja bildkonsumenten. Inga andra syften står att finna.I damtidningarna är de nakna och avklädda kropparna till för att granskas och klandras. Än är den nakna kroppen för mager. Än är den för tjock. Än är den för avklädd. Än är den skamligt åldrad. Än är kropparnas plastikmedicinska reparationer och renoveringar misslyckade, än allt för uppenbara. Sällan är den nakna kroppen till för att uppskattas.På något sätt har vi, som samhälle och kollektiv, kommit överens om vilken typ av nakenhet som är acceptabel i butikernas tidningshyllor.Och detta beslut tycks lyda: Den självvalda och glädjefulla nakenheten är inte acceptabel. (Antagligen för att den anses solkig och klandervärd.) Den exponering av nakenheten som varken är självvald, eller ger den exponerade någon ersättning, är acceptabel och bereds plats i matvarubutikernas tidningshyllor.Synnerligen besynnerligt.(Kanske kunde man säga följande: Hade det samma gällt för musikkonsumtion så hade det inte varit acceptabelt att betala för att gå på koncert för att se en artist som man uppskattar. Men, att planka in på föreställningen och sätta sig att häckla artistens framförande - det skulle vara acceptabelt.)