Med bävan ser jag ut genom fönstret. Det som utspelas där utanför är något som ingen människa har skådat tidigare. Kejsare eller lumpsamlare, vi är alla lika inför detta. Himlen rämnar, molnen kastar sig ned från bergstrakterna och väller ned över slättlandet. Sjöarnas vatten upplöses till ånga och lämnar fiskarna sprattlandes på dess forna botten. Geometrin förvrids och jag är inte längre säker på var mina fötter slutar och golvet tar vid. Långt ut i världsrymden slungas planeter ur sina banor, stjärnorna slocknar och krymper samman. Jag kan ana universums form genom solstrålarnas glitter mellan de sönderbrutna trädens kronor.Ett dån skakar världen. Från väggarna faller putsen och långsamt, så långsamt att jag endast märker det som en tilltagande fasa, sänker sig mörkret över jorden. Tiden har kommit till sitt slut.Världen är en manifestation av vilja. Den genomflödar alling, den är vad världen utgörs av. Viljan är den första principen.Jag blundar. Mörkret ger mig inget skäl att hålla ögonen öppna. Jag vet dock vad som utspelar sig framför mig, världen är på väg att upplösas. Den ordnande viljan har sönderfallit, jag måste ersätta den med min, jag måste skapa ett nytt centrum. Jag tar ett djupt andetag och beordrar universum att stilla sig. En skälvning går genom luften. Som om något kollapsat. För ett ögonblick tilltar dånet, sedan sänker sig sakta en stillhet. Tystnaden injagar i oss en större skräck än dånet. Är allt slut nu? Nej, jag har endast stillat förfallet.Jag sträcker ut handen framför mig, för att skapa ett handtag åt min tanke. Med en obeskrivlig viljeansträngning får jag världen att åter ordna sig. Jag tvingar molnen tillbaka till himlen. Jag beordrar floderna att åter lägga sig i sina hävdvunna lopp. Landskapet, och med det hela universum, återställersig till det rätta och invanda formerna.Åter tänds stjärnorna.Jag öppnar ögonen. Ett svagt ljus har börjat sprida sig. En ljum bris fläktar in genom de trasiga fönsterrutorna. Långt borta kan jag se hjortarna springa över ängarna. Vinden ruskar de friska träden.Jag stapplar baklänges och faller snarare än sätter mig i en fotölj. Jag har stoppat förfallet. Jag har återupprättat hierarkierna. Naturens lagar är åter att vila på.